Tabernanthe iboga
Tabernanthe iboga.
En buske som växer i närheten av ekvatorn som t ex i Gabon utmed västkusten vars effekter på kroppen är makabra. Blands dess förmågor ser man en Antiaddiktiv hallucinogen påverkan på hjärnan. Den används fliitigt av en stam som jag har för mig heter "Bwiti". Dess syfte är att ta kroppen på en resa genom ens förflutna där man får insikt i alla fel man gjort och ger en möjligheten att se händelsen genom den drabbade personens ögon. Tex genom ögonen på någon man sårat en gång i tiden. Men som i värsta fall kan sluta med döden.
Ritualen påbörjas med att personen som ska invigas tuggar på en blandning av Ibogablad och honung. Här sitter inte effekten men ska tydligen vara nödvändig under ritualens gång. Sedan övergår man till att mata personen med bitar av Ibogans gula rot (Det är här den hallucinogena drogen finns).
Under flera timmar ska denne person äta de superbittra bitarna som får magen att vända sig utochin nästan och han kommer säkerligen att stöta upp en massor. Men allt eftersom tiden går börjar effekterna märkas. Boldådrorna vidgas, blodet tunnas ut och hjärnan börjar gå in i ett paniktillstånd där den förmodligen får känslan av att den kommer dö. För det ska tydligen vara som att äta rent gift nästan.
Fas två är sedan att föra in personen i ett stängt rum där prästerna sedan fortsätter med ritualen och personen tuggar vidaren på Ibogaroten. Mer vet jag inte om detta eftersom att det är ytterst hemligt och viktigt för stammen att bevara.
Efter ett dygn sedan så kvicknar personen till och kan återge lite om vad han har sett och hur han mått av allt som hänt. Tyvärr så får han inte återge vad han sett då det bara får vara hans kunskap för att inte uppröra anden som jag glömt namnet på. Men om man ska ta Bruce Perry's ord (den enda västerlänningen som fått chansen att utföra den här ritualen) så tar Ibogan en på en resa till sitt inre där gamla förträngda minnen kommer tillbaka och man kommer se saker ur andra människors ögon.
Ritualen fortsätter sedan med att ännu mer Iboga ska förtäras medans en häftig dans pågår i byn där alla rusar fram och berör han i pannan en efter en. Detta gör för att skapa en kraftig förvirring desorientering i hjärnan för att få den att tappa greppet och göra den helt mottaglig (min egen spekulation) för Ibogan. När natten sedan faller dansar invånare runt med brinnande buskar där glöd flyger runt i luften på ett väldigt vackert sätt. Det är nu den tredje fasen inleds.
Fas tre försvinner personen återigen med prästerna in i ett skjul där han ska berätta för prästerna vad det är han ser. Sedan är det upp till prästerna att godkänna personen och tillåta han att bli en man i deras stam (vilket ger han tillträde till "mansstugan" där de invigda männen umgås med varandra och äter mat). Blir han det tilldelas han ett namn utefter de syner han haft. I Bruce Perry's fall blev han döpt till "The blue star".
Vid den sista fasen ska man sedan pånyttfödas nere vid floden i djungeln. Där har man bundit fast bambugrenar över floden för att återskapa en vulva (mutta) som personen ska kravla igenom för att sedan lägga sig ner i floden och tvättas av invånarna.
Den allra sista fasen slutgörs med att en heligt träd hugs ner och planteras mitt i byn som ska symbolisera själva personen. En massa grenar placeras runt trädet som symboliserar alla kommande motgångar och problem han ska stöta på. Personen rycker sedan ut två grenar varpå hela byn kastar sig in bland löven och grenarna och totalmosar och bryter sönder dem. Ritualen är nu slutförd och personen ska nu kunna stå emot alla framtida motgångar och hantera dem på ett bättre sätt. Motgångarna kommer självklart finnas kvar men den sista ritualen utförs för att ge personen styrka att kunna ta sig igenom dem.
Enligt Bruce Perry så kände han verkligen att det var som att bli pånyttfödd och han hade fått en så mycket större insikt i livet och allt de han hade gjort. Han berättade kort om en flickvän han hade en gång i tiden. Hon var tydligen sjuk på något sätt och han insåg att han aldrig visade tillräckligt med omtanke för henne. Så det första han skulle göra nu när han kom hem till England var att be om ursäkt nu när han hade sett hur hon uppfattade hela situationen.
Jag skulle verkligen också vilja ta den här resan in i mitt inre för att inse alla misstag man gjort och bli en starkare människa. För jag ser verkligen ingen anledning till att Bwitistammen skulle ljuga om detta eller ens upptäcksresaren Bruce Perry. Men det kommer förmodligen aldrig hända då han faktiskt levde med dem i en månad och prästerna sedan diskuterade om ifall dem skulle utföra ritualen på en västerlänning. Sen att det finns en risk att man dör av det är också lite skräckinjagande. Men tänk så häftigt det vore!
Ibogans effekter används i västvärlden som en form av avänjningsmedicin för alkoholister och drogmissbrukare med ganska stor framgång då den har en antiaddiktiv förmåga. Självklart så låter man inte patienterna genomgå en hel jäkla ritual som Bwitifolket gör men man har istället isolerat dess egenskaper och placerat dem i pillerform istället. Dock så förlorar man hela den inre resan pga det. Men annars är den klasad som drog och är totalförbjuden i USA, Sverige, Belgien , Schweiz och Danmark.
Next stop Gabon!
En buske som växer i närheten av ekvatorn som t ex i Gabon utmed västkusten vars effekter på kroppen är makabra. Blands dess förmågor ser man en Antiaddiktiv hallucinogen påverkan på hjärnan. Den används fliitigt av en stam som jag har för mig heter "Bwiti". Dess syfte är att ta kroppen på en resa genom ens förflutna där man får insikt i alla fel man gjort och ger en möjligheten att se händelsen genom den drabbade personens ögon. Tex genom ögonen på någon man sårat en gång i tiden. Men som i värsta fall kan sluta med döden.
Ritualen påbörjas med att personen som ska invigas tuggar på en blandning av Ibogablad och honung. Här sitter inte effekten men ska tydligen vara nödvändig under ritualens gång. Sedan övergår man till att mata personen med bitar av Ibogans gula rot (Det är här den hallucinogena drogen finns).
Under flera timmar ska denne person äta de superbittra bitarna som får magen att vända sig utochin nästan och han kommer säkerligen att stöta upp en massor. Men allt eftersom tiden går börjar effekterna märkas. Boldådrorna vidgas, blodet tunnas ut och hjärnan börjar gå in i ett paniktillstånd där den förmodligen får känslan av att den kommer dö. För det ska tydligen vara som att äta rent gift nästan.
Fas två är sedan att föra in personen i ett stängt rum där prästerna sedan fortsätter med ritualen och personen tuggar vidaren på Ibogaroten. Mer vet jag inte om detta eftersom att det är ytterst hemligt och viktigt för stammen att bevara.
Efter ett dygn sedan så kvicknar personen till och kan återge lite om vad han har sett och hur han mått av allt som hänt. Tyvärr så får han inte återge vad han sett då det bara får vara hans kunskap för att inte uppröra anden som jag glömt namnet på. Men om man ska ta Bruce Perry's ord (den enda västerlänningen som fått chansen att utföra den här ritualen) så tar Ibogan en på en resa till sitt inre där gamla förträngda minnen kommer tillbaka och man kommer se saker ur andra människors ögon.
Ritualen fortsätter sedan med att ännu mer Iboga ska förtäras medans en häftig dans pågår i byn där alla rusar fram och berör han i pannan en efter en. Detta gör för att skapa en kraftig förvirring desorientering i hjärnan för att få den att tappa greppet och göra den helt mottaglig (min egen spekulation) för Ibogan. När natten sedan faller dansar invånare runt med brinnande buskar där glöd flyger runt i luften på ett väldigt vackert sätt. Det är nu den tredje fasen inleds.
Fas tre försvinner personen återigen med prästerna in i ett skjul där han ska berätta för prästerna vad det är han ser. Sedan är det upp till prästerna att godkänna personen och tillåta han att bli en man i deras stam (vilket ger han tillträde till "mansstugan" där de invigda männen umgås med varandra och äter mat). Blir han det tilldelas han ett namn utefter de syner han haft. I Bruce Perry's fall blev han döpt till "The blue star".
Vid den sista fasen ska man sedan pånyttfödas nere vid floden i djungeln. Där har man bundit fast bambugrenar över floden för att återskapa en vulva (mutta) som personen ska kravla igenom för att sedan lägga sig ner i floden och tvättas av invånarna.
Den allra sista fasen slutgörs med att en heligt träd hugs ner och planteras mitt i byn som ska symbolisera själva personen. En massa grenar placeras runt trädet som symboliserar alla kommande motgångar och problem han ska stöta på. Personen rycker sedan ut två grenar varpå hela byn kastar sig in bland löven och grenarna och totalmosar och bryter sönder dem. Ritualen är nu slutförd och personen ska nu kunna stå emot alla framtida motgångar och hantera dem på ett bättre sätt. Motgångarna kommer självklart finnas kvar men den sista ritualen utförs för att ge personen styrka att kunna ta sig igenom dem.
Enligt Bruce Perry så kände han verkligen att det var som att bli pånyttfödd och han hade fått en så mycket större insikt i livet och allt de han hade gjort. Han berättade kort om en flickvän han hade en gång i tiden. Hon var tydligen sjuk på något sätt och han insåg att han aldrig visade tillräckligt med omtanke för henne. Så det första han skulle göra nu när han kom hem till England var att be om ursäkt nu när han hade sett hur hon uppfattade hela situationen.
Jag skulle verkligen också vilja ta den här resan in i mitt inre för att inse alla misstag man gjort och bli en starkare människa. För jag ser verkligen ingen anledning till att Bwitistammen skulle ljuga om detta eller ens upptäcksresaren Bruce Perry. Men det kommer förmodligen aldrig hända då han faktiskt levde med dem i en månad och prästerna sedan diskuterade om ifall dem skulle utföra ritualen på en västerlänning. Sen att det finns en risk att man dör av det är också lite skräckinjagande. Men tänk så häftigt det vore!
Ibogans effekter används i västvärlden som en form av avänjningsmedicin för alkoholister och drogmissbrukare med ganska stor framgång då den har en antiaddiktiv förmåga. Självklart så låter man inte patienterna genomgå en hel jäkla ritual som Bwitifolket gör men man har istället isolerat dess egenskaper och placerat dem i pillerform istället. Dock så förlorar man hela den inre resan pga det. Men annars är den klasad som drog och är totalförbjuden i USA, Sverige, Belgien , Schweiz och Danmark.
Next stop Gabon!
bacillutpressning
Förkyld...
Inte nog med att jag bara är förkyld också. Det är en riktig jävla brakförkylning. Orkar inte göra ett dugg. Det enda jag har gjort nu de senaste två dagarna är att ligga i soffan framför tv:n och snora. Orkar knappt resa mig för att gå på toa! Jag skulle ju åka till sthlm nu i veckan för att handla nya kläder!
Så går det när man umgås med barn ofrivilligt. Ofrivilligt betyder att jag är släkt och alltså är obligerad till att göra det... Eller år är det Safari som är skyldig. Visst jag hade kanske inte behövt kysst henne. Men vem kan motstå? Inte ens Bravorions gamla flamma tycks kunna hålla sig från det. Dagens samhälle vettu.
Kollade på I am legend idag. Den var faktiskt helt ok. Lite förutsägbar kanske och patriotisk men annars så. Will smith var säkert med i 99.99% av alla scener, men han gjorde det bra också. Som vanligt ska det ju också finnas med en hund för att man ska gnaga ner fingrarna ännu mer när det blir spännande. Varför utsätter ni mig för sånt Hollywood?!
Inte får man tag i Linus heller. Har han gått och grävt ner sig efter Mu's tragiska bortgång, eller har något annat hänt?
Har den italienska maffian äntligen lejt han till yrkesmördare? Har han blivit Nanny hos Joakim Berg?
Spekulera kan man göra hur länge som helst. Men faktum kvarstår att mina ostbågar snart är slut. Prövar väl att ringa han lite senare idag igen.
Den lilla sköldpaddan verkar nere. Tänk. Jag gav henne ett stort akvarium. Sedan uppgraderade jag det med mer grus, plastväxter, stenar och ny stark pump.
Vad gör hon? Hon tuggar isär plastväxterna och välter omkull berget i mitten!La ner en massa pengar på att du inte skulle vara deprimerad och det funkade ett tag. Tills du hade förstört inredningen din galna padda.
Fast hon kanske är skendräktig. För jag vet att hon då och då gräver ner sig i ett hörn och ligger där i veckor utan att göra nått. Hur vet jag att hon är skendräktig då?
Det händer att en vit klump flyter förbi. Ett obefruktat ägg misstänker jag för det kan inte vara något annat.
Men jag får väl ta ut henne därifrån någon dag och låta henne trasha mitt rum. Enda sättet att göra henne lycklig verkar det som. Att förstöra saker alltså.
Dagens låt:
Min värld av Kent
Mr Autobaum. Arbetstitel: Administratör
Ja den här dagen kunde ju inte börja bättre. Landskapet är täckt av snö!
Hur ska jag våga sätta mig i bilen om Safari vill att jag ska till henne ikväll med mina vinterdäck? Det är ju som att köra runt med gladpapp runt sommardäck!
Nej jag tycker faktiskt att hon ska komma hit för en gångs skull. Har till och med städat för hennes ankomst. Men något säger mig att det inte blir så. Men jag försöker alltid ha ett hopp om att det blir som jag önskar. Men långt där inne säger min kropp att det inte blir så. Hon behöver inte sova kvar om hon inte vill. Bara hon kommer hit. Det betyder rätt mycket för mig. Nåväl...
Sökte arbete som Slot attendant idag. För er som inte vet vad det är så står man och övervakar de enarmade banditerna på Casino Cosmopolitan i Stockholm. Som en form at betjänare till de stackars människorna som sålt sin själ står man där i rött och tänker på att man kunde ha legat i sin säng och sovit sött kl tre på morgonen.
Men jag har inget val. Det finns inga extrajobb i Norrtälje. Att arbeta som Slot attendant låter ganska passande för mig ändå. När det ändå är tillf'älligt så. Öppetiderna var mellan 13-05 varje dag så det funkar ju bra när man pluggar. Men vi får se om jag ens blir kallad på intervju. För tillfället siktar jag bara på det så jag kan komma dit och se vad det handlar om.
Jag är ju trots allt van vid att svansa runt bland betydelsefulla människor (inkl de som tror att de är de). Så det passar nog mig bra.
Jag minns den gången när jag arbetade på Merck Sharp & Dhome. Vi skulle på ett affärsmöte ute på Lidingö. Jag hamnar mitt emellan mina två överordnare (konsulterna) i sina kostymer och med VD:n för företaget framför mig. Självklart bjuds det på kaffe. Jag som nästan kräks av att dricka kaffe! Men man får ju inte vara otrevlig när det gäller framtida leveranser så där sitter jag och verkligen tvingar ner nattsvart kaffe medans vi diskuterar saldona och uttnyttjad yta. Jag tänker:
Snälla kan det inte komma ner en liten liten meteor och slå ner precis i kaffekoppen!
Så blev det tyvärr inte...
Jag lyckas klämma i mig åtminstonde halva koppen innan det blir dags för en inspektionsrunda nere på deras lager. Låda på låda med prylar uppstaplade till taket i deras lilla lagerlokal klättrar jag runt för att finna samma saker som fanns i mitt lager som deras.
Efter en snabb inspektion komemr vi sedan fram till att allt som finns där ska skickas till mitt lager på MSD. Men vänta nu tänker jag. Hur fasen ska vi få plats med 40-50 pallar hos oss? Vi har ju precis gjort iordning det och slängt ut tiotalet ton saker som gick till bränning. Ska vi upprepa samma misstag igen eller?
Sagt och gjort skakar vi hand efter mötet och allt skickas till MSD. Kaos utbryter den dagen allt anländer...
Jag står där med 50 pallar som ska dirigeras runt bland våra tre lager mitt i juni. Som ett nyck av gud kommer det sedan en tysk långtradare med en tysk gubbe som bara kan liiiite svenska. Oooook hur ska jag lösa det här nu då? Skickar en av vaktmästarna som kan lite tyska på honom medans pall efter pall tas ner till det stora pallagret nere vid sjön. Börjar sedan lasta ur långtradaren med vaktmästaren och för in det i våra två plocklager i källaren på kontorskomplexet. Som ännu ett nyck av gud kommer det sedan två lastbilar till som ska ner till företaget nedanför MSD. Ok nu blir det brådis och jag springer fram och tillbaka med hundratals papper i händerna för att reda ut röran. Tack och lov så löste sig allt då jag kunde kalla in all servicepersonal i huset för att reda ut i röran och allt blev frid och fröjd för lite inventering.
Dagen efter kom sedan ett lass med 120 laptops. Till min stora förskräckelse fattas ett antal lådor och jag får genast hundra saker samtidigt att göra! Ett tiotal samtal senare anländer konsulterna för att försöka reda ut röran med de saknade laptopdatorerna. Vilket senare visade sig inte var saknade. Dem hade antagligen trillat av pallen och blivit ompackade under leveransen. Men många av lådorna var svårt skadade och det blev många timmars inspektioner för att se till att allt var helt och snyggt. Men den dagen var man bra sugen på att ta en och springa. För det var ju inte billiga saker vi pratade om.
Gud jag saknar verkligen det jobbet. Det fanns så stora möjligheter att klättra upp inom företaget och jag siktade dit varje dag. Tills den dagen kom när konsulten kallade in mig på möte och sa att företaget blödde (förlorade pengar smabbt) varpå jag blev tvungen att sluta eftersom att jag kostade för mycket...
Hur ska jag våga sätta mig i bilen om Safari vill att jag ska till henne ikväll med mina vinterdäck? Det är ju som att köra runt med gladpapp runt sommardäck!
Nej jag tycker faktiskt att hon ska komma hit för en gångs skull. Har till och med städat för hennes ankomst. Men något säger mig att det inte blir så. Men jag försöker alltid ha ett hopp om att det blir som jag önskar. Men långt där inne säger min kropp att det inte blir så. Hon behöver inte sova kvar om hon inte vill. Bara hon kommer hit. Det betyder rätt mycket för mig. Nåväl...
Sökte arbete som Slot attendant idag. För er som inte vet vad det är så står man och övervakar de enarmade banditerna på Casino Cosmopolitan i Stockholm. Som en form at betjänare till de stackars människorna som sålt sin själ står man där i rött och tänker på att man kunde ha legat i sin säng och sovit sött kl tre på morgonen.
Men jag har inget val. Det finns inga extrajobb i Norrtälje. Att arbeta som Slot attendant låter ganska passande för mig ändå. När det ändå är tillf'älligt så. Öppetiderna var mellan 13-05 varje dag så det funkar ju bra när man pluggar. Men vi får se om jag ens blir kallad på intervju. För tillfället siktar jag bara på det så jag kan komma dit och se vad det handlar om.
Jag är ju trots allt van vid att svansa runt bland betydelsefulla människor (inkl de som tror att de är de). Så det passar nog mig bra.
Jag minns den gången när jag arbetade på Merck Sharp & Dhome. Vi skulle på ett affärsmöte ute på Lidingö. Jag hamnar mitt emellan mina två överordnare (konsulterna) i sina kostymer och med VD:n för företaget framför mig. Självklart bjuds det på kaffe. Jag som nästan kräks av att dricka kaffe! Men man får ju inte vara otrevlig när det gäller framtida leveranser så där sitter jag och verkligen tvingar ner nattsvart kaffe medans vi diskuterar saldona och uttnyttjad yta. Jag tänker:
Snälla kan det inte komma ner en liten liten meteor och slå ner precis i kaffekoppen!
Så blev det tyvärr inte...
Jag lyckas klämma i mig åtminstonde halva koppen innan det blir dags för en inspektionsrunda nere på deras lager. Låda på låda med prylar uppstaplade till taket i deras lilla lagerlokal klättrar jag runt för att finna samma saker som fanns i mitt lager som deras.
Efter en snabb inspektion komemr vi sedan fram till att allt som finns där ska skickas till mitt lager på MSD. Men vänta nu tänker jag. Hur fasen ska vi få plats med 40-50 pallar hos oss? Vi har ju precis gjort iordning det och slängt ut tiotalet ton saker som gick till bränning. Ska vi upprepa samma misstag igen eller?
Sagt och gjort skakar vi hand efter mötet och allt skickas till MSD. Kaos utbryter den dagen allt anländer...
Jag står där med 50 pallar som ska dirigeras runt bland våra tre lager mitt i juni. Som ett nyck av gud kommer det sedan en tysk långtradare med en tysk gubbe som bara kan liiiite svenska. Oooook hur ska jag lösa det här nu då? Skickar en av vaktmästarna som kan lite tyska på honom medans pall efter pall tas ner till det stora pallagret nere vid sjön. Börjar sedan lasta ur långtradaren med vaktmästaren och för in det i våra två plocklager i källaren på kontorskomplexet. Som ännu ett nyck av gud kommer det sedan två lastbilar till som ska ner till företaget nedanför MSD. Ok nu blir det brådis och jag springer fram och tillbaka med hundratals papper i händerna för att reda ut röran. Tack och lov så löste sig allt då jag kunde kalla in all servicepersonal i huset för att reda ut i röran och allt blev frid och fröjd för lite inventering.
Dagen efter kom sedan ett lass med 120 laptops. Till min stora förskräckelse fattas ett antal lådor och jag får genast hundra saker samtidigt att göra! Ett tiotal samtal senare anländer konsulterna för att försöka reda ut röran med de saknade laptopdatorerna. Vilket senare visade sig inte var saknade. Dem hade antagligen trillat av pallen och blivit ompackade under leveransen. Men många av lådorna var svårt skadade och det blev många timmars inspektioner för att se till att allt var helt och snyggt. Men den dagen var man bra sugen på att ta en och springa. För det var ju inte billiga saker vi pratade om.
Gud jag saknar verkligen det jobbet. Det fanns så stora möjligheter att klättra upp inom företaget och jag siktade dit varje dag. Tills den dagen kom när konsulten kallade in mig på möte och sa att företaget blödde (förlorade pengar smabbt) varpå jag blev tvungen att sluta eftersom att jag kostade för mycket...
Listen what my Tequila has to say
Vaknar upp.
Sträcker på mig.
AJ!...
Träningsverk. Inte på ett ställe heller utan över allt!
Går upp ur sängen vid åttatiden och ställer mig vid fönstret och filosoferar medans snöflingorna dalar ner mot marken.
Något jag kommer att tänka på är hur en mening oftast kan börja mellan två blyga människor inom det engelska språket.
Ex. Ta en tonårsfilm om förbjuden kärlek och dittan och dattan så kan en mening oftast se ut såhär när antingen tjejen eller killen ska fråga något:
- Ehm, listen. I was wondering if you would like to...
Såg ni det? "Listen"... Varför i helsike kan inte svenskan ha ett sådant uttryck? Det är ju så vackert och känslosamt! Ordet fångar verkligen blygheten och kärleken som personen försöker uttrycka. Ett älskvärt ord som jag mer än gärna skulle vilja hitta ett substitut för inom det svenska ordet med sina ynka 10.000 ord. Jag älskar verkligen det svenska språket. Det gör jag verkligen. Men det känns ibland så otroligt fattigt.
Det kanske är därför jag beundrar kent så hårt just för att dem kan skapa så känslosamma texter utifrån detta hårda förhållande. Eller så är det bara deras filosofi om att man inte ska kunna sära på sång och musik och sedan hoppas på att meningen ska finnas kvar.
Minuterna tickar vidare. Min oro över ekonomin hopar sig som mina nightterrors kan göra. Jag inser att jag inte klarar av att bara plugga och samtidigt betala av bilen. Den första tanken som dyker upp är att sälja bilen för att köpa en röd liten Fiat. Men den idén slocknar tyvärr när jag inser att jag fortfarande har ett lån på 31.000 hos Santander Consumer Bank. Jag kanske aldrig kan få igen dem pengarna för att betala av den. Inte nog med att jag har ett lån att betala av. Mitt samvete gnager också över att mina föräldrar stod för handpenningen på 10.000 när den köptes.
Panik någon?
Jag kan inte leva på mitt studiebidrag. Allt går till bensin och avbetalning. Kanske borde jag låta bilen stå hemma mer? Nej det går inte heller för det är till och med dyrare att åka buss in till stan än att ta bilen i dagsläget. Inte kunde jag veta att jag skulle bli uppsagd fyra månader efter att jag hade köpt bilen. Inte kunde jag veta att jag bara skulle få outhärdliga och skräckinjagande arbeten. Visst att köra dumper var ok om det inte vore för att jag riskerade mitt liv varje dag över golfjord. Nej det jag behöver nu är ett extrajobb. Jag har till och med börjat fundera över att syssla med telemarketing igen. Inte på det vanliga viset utan mer företagsinriktat. Eller vara kassör i en klädesbutik. Kanske receptionist också. Men vart ska man få sådana arbeten i Norrtälje? Stockholm är väl en bra idé, men att ha ett extrajobb där medans man bor och pluggar i Norrtälje är en riktig förlustaffär...
Visserligen har jag något som verkar vara en riktig toppenidé. Men jag saknar både pengar och finansiärer för att starta det. Plus att jag inte tycker att jag verkar vara entreprenörstypen.
Minuter blir till timmar...
Bravorion ska tydligen gå på Mobergs ikväll. Jag avskyr verkligen det stället. Man kan inte ens ha en konversation där inne även om man skriker till varandra. Att det sedan går in en spännis i en och frågar om man muckar gräl är bara droppen.
Vart man än ser sig om står det bimbos med alldeles för lite kläder samt självrespekt och gnuggar skinkorna mot snorfulla volvokloner med antingen keps eller rufsfrisyr. En miljö som jag verkligen inte alls passar in i. Mitt intresse för sprit försvann sommaren 07 på 88:ornas studentfest.
Jag var en aning deprimerad över hur fort tiden gick och gav mig in i ett Tequilarace med en gammal klasskamrat. Han var först med att hänga över trädgårdssoffan på Mobergs och kräkas. Sedan dröjde det inte länge förens det var min tur. Sedan bröt helvetet ut i mitt huvud. Det var nästan som om min hjärna fick panik. För mycket sprit för min lilla kropp verkade det som. Jag staplar ut från Mobergs i rasande takt genom folkhavet. Möter mina bekanta och säger något om att jag inte mår bra och vill hem.
Tassar sedan vidare ner mot centrum. Varför vet jag inte. Men jag tänkte kanske att jag skulle försöka gå av mig ruset. Tar sedan ut pengar och ringer en taxi. En väldigt trevlig dam som jag hade en givande fyllekonversation med kan jag säga. Vad det nu var vi pratade om...
Hur som helst så åkte jag hem till min flickvän. Där satt jag sedan sen hela natten med hennes soptunna och kräktes. Sedan dess har jag inte velat dricka mig full mer. Numera tar jag kanske en Baileys för att få njuta en mörk oktoberkväll i min ensamhet.
Dagens låt:
Lullaby med The Cure
Sträcker på mig.
AJ!...
Träningsverk. Inte på ett ställe heller utan över allt!
Går upp ur sängen vid åttatiden och ställer mig vid fönstret och filosoferar medans snöflingorna dalar ner mot marken.
Något jag kommer att tänka på är hur en mening oftast kan börja mellan två blyga människor inom det engelska språket.
Ex. Ta en tonårsfilm om förbjuden kärlek och dittan och dattan så kan en mening oftast se ut såhär när antingen tjejen eller killen ska fråga något:
- Ehm, listen. I was wondering if you would like to...
Såg ni det? "Listen"... Varför i helsike kan inte svenskan ha ett sådant uttryck? Det är ju så vackert och känslosamt! Ordet fångar verkligen blygheten och kärleken som personen försöker uttrycka. Ett älskvärt ord som jag mer än gärna skulle vilja hitta ett substitut för inom det svenska ordet med sina ynka 10.000 ord. Jag älskar verkligen det svenska språket. Det gör jag verkligen. Men det känns ibland så otroligt fattigt.
Det kanske är därför jag beundrar kent så hårt just för att dem kan skapa så känslosamma texter utifrån detta hårda förhållande. Eller så är det bara deras filosofi om att man inte ska kunna sära på sång och musik och sedan hoppas på att meningen ska finnas kvar.
Minuterna tickar vidare. Min oro över ekonomin hopar sig som mina nightterrors kan göra. Jag inser att jag inte klarar av att bara plugga och samtidigt betala av bilen. Den första tanken som dyker upp är att sälja bilen för att köpa en röd liten Fiat. Men den idén slocknar tyvärr när jag inser att jag fortfarande har ett lån på 31.000 hos Santander Consumer Bank. Jag kanske aldrig kan få igen dem pengarna för att betala av den. Inte nog med att jag har ett lån att betala av. Mitt samvete gnager också över att mina föräldrar stod för handpenningen på 10.000 när den köptes.
Panik någon?
Jag kan inte leva på mitt studiebidrag. Allt går till bensin och avbetalning. Kanske borde jag låta bilen stå hemma mer? Nej det går inte heller för det är till och med dyrare att åka buss in till stan än att ta bilen i dagsläget. Inte kunde jag veta att jag skulle bli uppsagd fyra månader efter att jag hade köpt bilen. Inte kunde jag veta att jag bara skulle få outhärdliga och skräckinjagande arbeten. Visst att köra dumper var ok om det inte vore för att jag riskerade mitt liv varje dag över golfjord. Nej det jag behöver nu är ett extrajobb. Jag har till och med börjat fundera över att syssla med telemarketing igen. Inte på det vanliga viset utan mer företagsinriktat. Eller vara kassör i en klädesbutik. Kanske receptionist också. Men vart ska man få sådana arbeten i Norrtälje? Stockholm är väl en bra idé, men att ha ett extrajobb där medans man bor och pluggar i Norrtälje är en riktig förlustaffär...
Visserligen har jag något som verkar vara en riktig toppenidé. Men jag saknar både pengar och finansiärer för att starta det. Plus att jag inte tycker att jag verkar vara entreprenörstypen.
Minuter blir till timmar...
Bravorion ska tydligen gå på Mobergs ikväll. Jag avskyr verkligen det stället. Man kan inte ens ha en konversation där inne även om man skriker till varandra. Att det sedan går in en spännis i en och frågar om man muckar gräl är bara droppen.
Vart man än ser sig om står det bimbos med alldeles för lite kläder samt självrespekt och gnuggar skinkorna mot snorfulla volvokloner med antingen keps eller rufsfrisyr. En miljö som jag verkligen inte alls passar in i. Mitt intresse för sprit försvann sommaren 07 på 88:ornas studentfest.
Jag var en aning deprimerad över hur fort tiden gick och gav mig in i ett Tequilarace med en gammal klasskamrat. Han var först med att hänga över trädgårdssoffan på Mobergs och kräkas. Sedan dröjde det inte länge förens det var min tur. Sedan bröt helvetet ut i mitt huvud. Det var nästan som om min hjärna fick panik. För mycket sprit för min lilla kropp verkade det som. Jag staplar ut från Mobergs i rasande takt genom folkhavet. Möter mina bekanta och säger något om att jag inte mår bra och vill hem.
Tassar sedan vidare ner mot centrum. Varför vet jag inte. Men jag tänkte kanske att jag skulle försöka gå av mig ruset. Tar sedan ut pengar och ringer en taxi. En väldigt trevlig dam som jag hade en givande fyllekonversation med kan jag säga. Vad det nu var vi pratade om...
Hur som helst så åkte jag hem till min flickvän. Där satt jag sedan sen hela natten med hennes soptunna och kräktes. Sedan dess har jag inte velat dricka mig full mer. Numera tar jag kanske en Baileys för att få njuta en mörk oktoberkväll i min ensamhet.
Dagens låt:
Lullaby med The Cure
Dinkelfrön och gubbsjuka
För er som undrar.
"Dinkelfrönochgubbsjuka" har faktiskt en betydelse! För jag misstänker att jag en dag kommer bli en gubbsjuk jäkel som sitter på verandan med pipan i munnen och spanar på tonårsflickorna som skuttar runt nere på gatan medans min gamla hagga till fru kommer ut med kaffet och häller det i knät på mig. Det blev en lång mening det.
Dinkelfrön står för det morderna samhällets moralpanik och hälsonoja. Jag är ju inte heller opåverkad av hälsonojan och försöker hålla igång och äta rätt. Vilket inte går något vidare då det slinker ner en och annan chipspåse då och då...
"Dinkelfrönochgubbsjuka" har faktiskt en betydelse! För jag misstänker att jag en dag kommer bli en gubbsjuk jäkel som sitter på verandan med pipan i munnen och spanar på tonårsflickorna som skuttar runt nere på gatan medans min gamla hagga till fru kommer ut med kaffet och häller det i knät på mig. Det blev en lång mening det.
Dinkelfrön står för det morderna samhällets moralpanik och hälsonoja. Jag är ju inte heller opåverkad av hälsonojan och försöker hålla igång och äta rätt. Vilket inte går något vidare då det slinker ner en och annan chipspåse då och då...
snösvettgubbar och manboobs
Bravorion och jag fick idag ett cpryck. Vi skulle gå och gymma... Vilket vi också gjorde mot alla odds. Tänk er. Två små nerds stiger in i gymmet bland alla pumpade gubbar och ställer sig på stepmaskinen! Kan det bli mycket annat än katastrof?
Hur som helst så steg vi upp på stepmaskinerna och började jogga iväg. Bravorion påpekar att det är mycket roligare att springa i skogen, men säger samtidigt också att risken antagligen är större att man bryter vristen. Varpå han sedan joggar vidare. Jag och andra sidan minns mitt allra första möte med en stepmaskin. Det var under våren 07. Den var tre gånger större än mig både på höjden pch bredden kändes det som. Jag besteg den i alla fall och började jogga iväg.
Det som hände sedan var en riktig skräckupplevelse. Jag miste kontrollen över mina ben och den började gå fortare och fortare... I ren panik slänger jag mig sedan av från de, får handtaget i örat och rasar sedan ner på golvet. Där ligger jag sedan. Som ett utstött mongo på det rutiga golvet. Helt ensam medans Anastacia pumpar ur pioneerstereon.
fem minuter passerar och passet är över. Trodde jag! Nejdå det var bara uppvärmningen. Nu började allvaret!
Bravorion travar vidare och ser helt oberörd ut. Medans jag börjar svettas som en gris efter en kvart. Tillslut så orkar jag bara inte hålla på med den mer och stannar den tvärt.
Går tillbadrummet och dricker en skvätt vatten och ser mig om i gymmet för att hitta något annat att träna. Men i andra änden ser jag fortfarande Bravorion guppa vidare. Så jag går över till honom och påpekar att han kanske inte ska gå ut så hårt när det är första gången och han går snällt av. Vi placerar oss vid en ny spacead apparat. Tricepstränaren! *Dramatiskt ackord* Jag nämner inte ens något om den...
Efter en tid så finner jag mig själv vid en väldigt lustig sak. En sak som vill att man ska lyfta upp benen samt dra ner armarna så att man liksom viker ihop sig själv med hjälp av magmusklerna. Vad händer? Jag håller på att kräkas efter sju stycken. Varför vet jag inte men Bravorion tror att det kunde ha med min frukost bara. Jag misstänker att min kropp fick en svår chock när den helt plötsligt befann sig på en gym under badhuset.
Autobaums hjärna: Nu ska vi ut och träna lille kropp så vi kommer i någorlunda fin form till sommaren
Autobaums mage: Va sa du för nått?! No way du ljuger!
Autobaums hjärna: Visst vill du väl att din flicka ska beundra vår kropp och få kåtryck så fort tröjan åker av?
Autobaums mage: Jao visst. Men jag får ju skitmycket träning av att käka Mc'donaldsburgare. Vet du ens hur mycket muskler som går åt till det hjärnan?
Autobaums hjärna: Jag bryr mig inte ens ditt fetto!
Vi vet alla vad som hände sedan. Jag höll på att få upp frukosten inne på toaletten...
Nu förstör jag hela dagens träning med att äta Marabou mjölkchoklad också! *slår mig själv i pannan*
Jag är verkligen ett praktexemplar på en vanlig svensson...
Låt oss nu hylla Anastacia för att det var hennes skiva som rullade i Pioneerstereon den fruktansvärda dagen då jag slog på öronen nere på MSD's gym.
Hur som helst så steg vi upp på stepmaskinerna och började jogga iväg. Bravorion påpekar att det är mycket roligare att springa i skogen, men säger samtidigt också att risken antagligen är större att man bryter vristen. Varpå han sedan joggar vidare. Jag och andra sidan minns mitt allra första möte med en stepmaskin. Det var under våren 07. Den var tre gånger större än mig både på höjden pch bredden kändes det som. Jag besteg den i alla fall och började jogga iväg.
Det som hände sedan var en riktig skräckupplevelse. Jag miste kontrollen över mina ben och den började gå fortare och fortare... I ren panik slänger jag mig sedan av från de, får handtaget i örat och rasar sedan ner på golvet. Där ligger jag sedan. Som ett utstött mongo på det rutiga golvet. Helt ensam medans Anastacia pumpar ur pioneerstereon.
fem minuter passerar och passet är över. Trodde jag! Nejdå det var bara uppvärmningen. Nu började allvaret!
Bravorion travar vidare och ser helt oberörd ut. Medans jag börjar svettas som en gris efter en kvart. Tillslut så orkar jag bara inte hålla på med den mer och stannar den tvärt.
Går tillbadrummet och dricker en skvätt vatten och ser mig om i gymmet för att hitta något annat att träna. Men i andra änden ser jag fortfarande Bravorion guppa vidare. Så jag går över till honom och påpekar att han kanske inte ska gå ut så hårt när det är första gången och han går snällt av. Vi placerar oss vid en ny spacead apparat. Tricepstränaren! *Dramatiskt ackord* Jag nämner inte ens något om den...
Efter en tid så finner jag mig själv vid en väldigt lustig sak. En sak som vill att man ska lyfta upp benen samt dra ner armarna så att man liksom viker ihop sig själv med hjälp av magmusklerna. Vad händer? Jag håller på att kräkas efter sju stycken. Varför vet jag inte men Bravorion tror att det kunde ha med min frukost bara. Jag misstänker att min kropp fick en svår chock när den helt plötsligt befann sig på en gym under badhuset.
Autobaums hjärna: Nu ska vi ut och träna lille kropp så vi kommer i någorlunda fin form till sommaren
Autobaums mage: Va sa du för nått?! No way du ljuger!
Autobaums hjärna: Visst vill du väl att din flicka ska beundra vår kropp och få kåtryck så fort tröjan åker av?
Autobaums mage: Jao visst. Men jag får ju skitmycket träning av att käka Mc'donaldsburgare. Vet du ens hur mycket muskler som går åt till det hjärnan?
Autobaums hjärna: Jag bryr mig inte ens ditt fetto!
Vi vet alla vad som hände sedan. Jag höll på att få upp frukosten inne på toaletten...
Nu förstör jag hela dagens träning med att äta Marabou mjölkchoklad också! *slår mig själv i pannan*
Jag är verkligen ett praktexemplar på en vanlig svensson...
Låt oss nu hylla Anastacia för att det var hennes skiva som rullade i Pioneerstereon den fruktansvärda dagen då jag slog på öronen nere på MSD's gym.
Intro
Ibland känns allting så konstigt. Nästan som om en tät svart dimma omsluter en varpå man känner något som kan liknas med en panikkänsla. Den kommer när saker och ting inte är som det ska. Eller när man blir osäker på om vad man vill åstadkomma med livet. En tryckande känsla över bröstet som får en att vilja fly i panik och lämna allt bakom sig. Kanske inte börja om på nytt men att fly från allt de jobbiga. Som tiden. Den går alldeles för fort och jag hinner inte med något känns det som.
Tänk det har nu gått tio år sedan Kent släppte den eminenta lilla skivan Isola. Året var 1998 och jag hörde "Om du var här" på radion under färden mot skolan. Sedan dess har jag varit fast. Tio år har passerat sedan jag fastnade för kent på riktigt. Jag gick i sjunde klass på högstadiet i Braås och hade en väldigt underlig musiksmak innan Isola. Rammstein liksom hallå! Får nog skylla på min syster med hennes enormt breda musiksmak den dagen hon lånade ut "Live aus Berlin" till mig. Det skulle hon inte ha gjort...
Tiden gick i alla fall fram till den dagen då "Om du var här" spelades på radion. Nu tog mitt sjuka jag över och jag har nu lyssnat konstant på kent sedan 1998. Släng in lite Depeche Mode också så har vi där redan min skivsamling. Ångrar jag mig? Inte ens för en sekund!
Önskar ibland att jag var äldre och att jag inte hade missat så många av deras stora konserter. Något jag också ångrar är att jag inte gick på båda konserterna i Storängsbotten den 27/5-05. Jag talar såklart om Turné 19.
Dagen efter när jag sedan kom hem igen så föll jag ihop på govlet i mitt rum. Där låg jag sedan. Helt slut känslomässigt där det på insidan av hjärnan svallade stora vågor av alla dess känslor som finns. Kanske var det inte bara pga konserten jag börja böla. Det kan också ha haft med allt som hade hänt under den våren. Förmodligen en av de mest motgångsfulla åren i mitt liv.
2004 så träffade jag min första flickvän. Visst det var dömt att misslyckas redan från början. Men det är svårt att styra sina känslor. Efter sex måndaders turbulens så tog det sedan slut med dunder och brak kan jag lova. Det var också under denna perioden jag lärde känna min närmaste och bästa vän "Bravorion". Det värsta är nog ändå att en liten flicka kallad "Safari" hade försökt visa sina känslor för mig precis när jag träffade den turbulenta tjejen. Jag som trodde att hon var intresserad av en annan såg aldrig vad hon igentligen kände för mig. Något som jag ångrar djupt än idag för hon är ändå en av de finaste personerna som finns. Lite självdestruktiv kanske men hon kommer förhoppningsvis över det.
Men det tog ändå slut sedan under hösten 04 (tack och lov). Ett jäkla liv utbröt på Rodengymnasiet och många människor kunde roa sig och den turbulenta flickan som stog och skrek åt mig i Samkorridoren där hon sa åt mig att skaffa egna vänner istället för att ta hennes (påpekar här att jag aldrig försökt ta någons vänner, jag kan väl inte hjälpa att dem tyckte om mig liksom?). Sedan träffade hon en rätt välpumpad men "funnylooking" spännis några veckor efter mig. Antagligen hade hon haft han pågång under en tid medans hon var med mig men jag orkade inte bry mig om det mer.
Ännu mer liv utbröt dock när Mr. "Funnylooking" spännis kom och anklagade mig för att ha behandlat henne som en hora eller något och att jag var en skitstövel! Ganska roligt faktiskt att han såg mig som en skitig gummistövel. Så började han och jag tjafsa... Varför besvarade jag han? Jag försvarade mi ryckte! Folk började titta snett på mig i korridoren. To m mina vänner visste inte vem dem skulle tro på. Men Bravorion stod på min sida redan från dag ett. Även Safari. Hursomhelst så gav jag upp tillslut och det fick bli som det blev. Har inte pratat med henne sedan dess. Bara bytt några enstaka ord.
Sedan kom en ännu större motgång i mitt liv. Jag utbildade mig till elektriker på gymnasiet, och under en fem-veckorsperiod så skulle vi ha praktik på en firma vi skulle fixa själva. Fick en praktikplats hos en elektriker vi känner där jag bor. Han påpekade att det inte var någon idé för mig att gå fem hela veckor då det bara skulle bli samma sak om och om igen eftersom att det var lågsäsong för elektrikerna. Så vi kom överens om två veckor.
Sedan när de två veckorna hade passerat försökte jag nå min slöa jävla lärare över telefon och i skolan. Inte ett svar och man kunde inte se han någonstans. Efter ytterligare två veckor hittade jag han sedan och sa hur det låg till.
Han kallade mig för missbrukare och skulle personligen sparka ut mig med huvudet före ur El.
Jag satt som förstummad med hakan i knäet... Kunde inte få ur mig ett ord efter vad han hade sagt. Detta ledde i sin tur sedan att jag ringde min syo och rektor och bad om att få sluta omgående inom den utbildningen. Jag ville aldrig bli elektriker efter det.
Något jag kan vara stolt över idag och gotta mig över iaf är att man kunde se vilket dåligt samvete han hade. Han bad nästan på sina bara knän att jag skulle återvända och fortsätta med utbildningen. Men så blev det inte.
Jag gick fortfarande kvar i klassen, men jag hade reducerat min utbildning och tagit bort allt elinriktat så jag bara hade baskurserna kvar. Gjorde i princip om mitt schema så det kunde liknas med samhällskunskap nästan. Det gick åt helvete iaf och jag blev 1300 poäng kort när jag tog studenten.
Jag gick alltså in i vägg efter vägg under mitt andra år på gymnasiet. Det som började så lyckat under första året blev pannkakssmet under det andra.
Men saker och ting började vända ändå när jag började i trean. Jag hade lyckats charma till mig Safari med blommor och det vanliga romantiska köret och vi hade blivit ett par. Vilket gjorde att allt började kännas ljusare. Alla mina vänner fanns kvar där och den turbulenda flickan var sen länge borta ur bekantskapskretsen. Trots att det var hennes vänner från början...
Tänk så det kan bli va?
Tänk det har nu gått tio år sedan Kent släppte den eminenta lilla skivan Isola. Året var 1998 och jag hörde "Om du var här" på radion under färden mot skolan. Sedan dess har jag varit fast. Tio år har passerat sedan jag fastnade för kent på riktigt. Jag gick i sjunde klass på högstadiet i Braås och hade en väldigt underlig musiksmak innan Isola. Rammstein liksom hallå! Får nog skylla på min syster med hennes enormt breda musiksmak den dagen hon lånade ut "Live aus Berlin" till mig. Det skulle hon inte ha gjort...
Tiden gick i alla fall fram till den dagen då "Om du var här" spelades på radion. Nu tog mitt sjuka jag över och jag har nu lyssnat konstant på kent sedan 1998. Släng in lite Depeche Mode också så har vi där redan min skivsamling. Ångrar jag mig? Inte ens för en sekund!
Önskar ibland att jag var äldre och att jag inte hade missat så många av deras stora konserter. Något jag också ångrar är att jag inte gick på båda konserterna i Storängsbotten den 27/5-05. Jag talar såklart om Turné 19.
Dagen efter när jag sedan kom hem igen så föll jag ihop på govlet i mitt rum. Där låg jag sedan. Helt slut känslomässigt där det på insidan av hjärnan svallade stora vågor av alla dess känslor som finns. Kanske var det inte bara pga konserten jag börja böla. Det kan också ha haft med allt som hade hänt under den våren. Förmodligen en av de mest motgångsfulla åren i mitt liv.
2004 så träffade jag min första flickvän. Visst det var dömt att misslyckas redan från början. Men det är svårt att styra sina känslor. Efter sex måndaders turbulens så tog det sedan slut med dunder och brak kan jag lova. Det var också under denna perioden jag lärde känna min närmaste och bästa vän "Bravorion". Det värsta är nog ändå att en liten flicka kallad "Safari" hade försökt visa sina känslor för mig precis när jag träffade den turbulenta tjejen. Jag som trodde att hon var intresserad av en annan såg aldrig vad hon igentligen kände för mig. Något som jag ångrar djupt än idag för hon är ändå en av de finaste personerna som finns. Lite självdestruktiv kanske men hon kommer förhoppningsvis över det.
Men det tog ändå slut sedan under hösten 04 (tack och lov). Ett jäkla liv utbröt på Rodengymnasiet och många människor kunde roa sig och den turbulenta flickan som stog och skrek åt mig i Samkorridoren där hon sa åt mig att skaffa egna vänner istället för att ta hennes (påpekar här att jag aldrig försökt ta någons vänner, jag kan väl inte hjälpa att dem tyckte om mig liksom?). Sedan träffade hon en rätt välpumpad men "funnylooking" spännis några veckor efter mig. Antagligen hade hon haft han pågång under en tid medans hon var med mig men jag orkade inte bry mig om det mer.
Ännu mer liv utbröt dock när Mr. "Funnylooking" spännis kom och anklagade mig för att ha behandlat henne som en hora eller något och att jag var en skitstövel! Ganska roligt faktiskt att han såg mig som en skitig gummistövel. Så började han och jag tjafsa... Varför besvarade jag han? Jag försvarade mi ryckte! Folk började titta snett på mig i korridoren. To m mina vänner visste inte vem dem skulle tro på. Men Bravorion stod på min sida redan från dag ett. Även Safari. Hursomhelst så gav jag upp tillslut och det fick bli som det blev. Har inte pratat med henne sedan dess. Bara bytt några enstaka ord.
Sedan kom en ännu större motgång i mitt liv. Jag utbildade mig till elektriker på gymnasiet, och under en fem-veckorsperiod så skulle vi ha praktik på en firma vi skulle fixa själva. Fick en praktikplats hos en elektriker vi känner där jag bor. Han påpekade att det inte var någon idé för mig att gå fem hela veckor då det bara skulle bli samma sak om och om igen eftersom att det var lågsäsong för elektrikerna. Så vi kom överens om två veckor.
Sedan när de två veckorna hade passerat försökte jag nå min slöa jävla lärare över telefon och i skolan. Inte ett svar och man kunde inte se han någonstans. Efter ytterligare två veckor hittade jag han sedan och sa hur det låg till.
Han kallade mig för missbrukare och skulle personligen sparka ut mig med huvudet före ur El.
Jag satt som förstummad med hakan i knäet... Kunde inte få ur mig ett ord efter vad han hade sagt. Detta ledde i sin tur sedan att jag ringde min syo och rektor och bad om att få sluta omgående inom den utbildningen. Jag ville aldrig bli elektriker efter det.
Något jag kan vara stolt över idag och gotta mig över iaf är att man kunde se vilket dåligt samvete han hade. Han bad nästan på sina bara knän att jag skulle återvända och fortsätta med utbildningen. Men så blev det inte.
Jag gick fortfarande kvar i klassen, men jag hade reducerat min utbildning och tagit bort allt elinriktat så jag bara hade baskurserna kvar. Gjorde i princip om mitt schema så det kunde liknas med samhällskunskap nästan. Det gick åt helvete iaf och jag blev 1300 poäng kort när jag tog studenten.
Jag gick alltså in i vägg efter vägg under mitt andra år på gymnasiet. Det som började så lyckat under första året blev pannkakssmet under det andra.
Men saker och ting började vända ändå när jag började i trean. Jag hade lyckats charma till mig Safari med blommor och det vanliga romantiska köret och vi hade blivit ett par. Vilket gjorde att allt började kännas ljusare. Alla mina vänner fanns kvar där och den turbulenda flickan var sen länge borta ur bekantskapskretsen. Trots att det var hennes vänner från början...
Tänk så det kan bli va?
