Dinkelfrön och gubbsjuka

Vaknar upp.
Sträcker på mig.
AJ!...
Träningsverk. Inte på ett ställe heller utan över allt!
Går upp ur sängen vid åttatiden och ställer mig vid  fönstret och filosoferar medans snöflingorna dalar ner mot marken.
Något jag kommer att tänka på är hur en mening oftast kan börja mellan två blyga människor inom det engelska språket.
Ex. Ta en tonårsfilm om förbjuden kärlek och dittan och dattan så kan en mening oftast se ut såhär när antingen tjejen eller killen ska fråga något:
- Ehm, listen. I was wondering if you would like to...

Såg ni det? "Listen"... Varför i helsike kan inte svenskan ha ett sådant uttryck? Det är ju så vackert och känslosamt! Ordet fångar verkligen blygheten och kärleken som personen försöker uttrycka. Ett älskvärt ord som jag mer än gärna skulle vilja hitta ett substitut för inom det svenska ordet med sina ynka 10.000 ord. Jag älskar verkligen det svenska språket. Det gör jag verkligen. Men det känns ibland så otroligt fattigt.
Det kanske är därför jag beundrar kent så hårt just för att dem kan skapa så känslosamma texter utifrån detta hårda förhållande. Eller så är det bara deras filosofi om att man inte ska kunna sära på sång och musik och sedan hoppas på att meningen ska finnas kvar.

Minuterna tickar vidare. Min oro över ekonomin hopar sig som mina nightterrors kan göra. Jag inser att jag inte klarar av att bara plugga och samtidigt betala av bilen. Den första tanken som dyker upp är att sälja bilen för att köpa en röd liten Fiat. Men den idén slocknar tyvärr när jag inser att jag fortfarande har ett lån på 31.000 hos Santander Consumer Bank. Jag kanske aldrig kan få igen dem pengarna för att betala av den. Inte nog med att jag har ett lån att betala av. Mitt samvete gnager också över att mina föräldrar stod för handpenningen på 10.000 när den köptes.
Panik någon?
Jag kan inte leva på mitt studiebidrag. Allt går till bensin och avbetalning. Kanske borde jag låta bilen stå hemma mer? Nej det går inte heller för det är till och med dyrare att åka buss in till stan än att ta bilen i dagsläget. Inte kunde jag veta att jag skulle bli uppsagd fyra månader efter att jag hade köpt bilen. Inte kunde jag veta att jag bara skulle få outhärdliga och skräckinjagande arbeten. Visst att köra dumper var ok om det inte vore för att jag riskerade mitt liv varje dag över golfjord. Nej det jag behöver nu är ett extrajobb. Jag har till och med börjat fundera över att syssla med telemarketing igen. Inte på det vanliga viset utan mer företagsinriktat. Eller vara kassör i en klädesbutik. Kanske receptionist också. Men vart ska man få sådana arbeten i Norrtälje? Stockholm är väl en bra idé, men att ha ett extrajobb där medans man bor och pluggar i Norrtälje är en riktig förlustaffär...
Visserligen har jag något som verkar vara en riktig toppenidé. Men jag saknar både pengar och finansiärer för att starta det. Plus att jag inte tycker att jag verkar vara entreprenörstypen.

Minuter blir till timmar...
Bravorion ska tydligen gå på Mobergs ikväll. Jag avskyr verkligen det stället. Man kan inte ens ha en konversation där inne även om man skriker till varandra. Att det sedan går in en spännis i en och frågar om man muckar gräl är bara droppen.
Vart man än ser sig om står det bimbos med alldeles för lite kläder samt självrespekt och gnuggar skinkorna mot snorfulla volvokloner med antingen keps eller rufsfrisyr. En miljö som jag verkligen inte alls passar in i. Mitt intresse för sprit försvann sommaren 07 på 88:ornas studentfest.
Jag var en aning deprimerad över hur fort tiden gick och gav mig in i ett Tequilarace med en gammal klasskamrat. Han var först med att hänga över trädgårdssoffan på Mobergs och kräkas. Sedan dröjde det inte länge förens det var min tur. Sedan bröt helvetet ut i mitt huvud. Det var nästan som om min hjärna fick panik. För mycket sprit för min lilla kropp verkade det som. Jag staplar ut från Mobergs i rasande takt genom folkhavet. Möter mina bekanta och säger något om att jag inte mår bra och vill hem.
Tassar sedan vidare ner mot centrum. Varför vet jag inte. Men jag tänkte kanske att jag skulle försöka gå av mig ruset. Tar sedan ut pengar och ringer en taxi. En väldigt trevlig dam som jag hade en givande fyllekonversation med kan jag säga. Vad det nu var vi pratade om...
Hur som helst så åkte jag hem till min flickvän. Där satt jag sedan sen hela natten med hennes soptunna och kräktes. Sedan dess har jag inte velat dricka mig full mer. Numera tar jag kanske en Baileys för att få njuta en mörk oktoberkväll i min ensamhet.

Dagens låt:
Lullaby med The Cure