Dinkelfrön och gubbsjuka

Ibland känns allting så konstigt. Nästan som om en tät svart dimma omsluter en varpå man känner något som kan liknas med en panikkänsla. Den kommer när saker och ting inte är som det ska. Eller när man blir osäker på om vad man vill åstadkomma med livet. En tryckande känsla över bröstet som får en att vilja fly i panik och lämna allt bakom sig. Kanske inte börja om på nytt men att fly från allt de jobbiga. Som tiden. Den går alldeles för fort och jag hinner inte med något känns det som.

Tänk det har nu gått tio år sedan Kent släppte den eminenta lilla skivan Isola. Året var 1998 och jag hörde "Om du var här" på radion under färden mot skolan. Sedan dess har jag varit fast. Tio år har passerat sedan jag fastnade för kent på riktigt. Jag gick i sjunde klass på högstadiet i Braås och hade en väldigt underlig musiksmak innan Isola. Rammstein liksom hallå!  Får nog skylla på min syster med hennes enormt breda musiksmak den dagen hon lånade ut "Live aus Berlin" till mig. Det skulle hon inte ha gjort...
Tiden gick i alla fall fram till den dagen då "Om du var här" spelades på radion. Nu tog mitt sjuka jag över och jag har nu lyssnat konstant på kent sedan 1998. Släng in lite Depeche Mode också så har vi där redan min skivsamling. Ångrar jag mig? Inte ens för en sekund!
Önskar ibland att jag var äldre och att jag inte hade missat så många av deras stora konserter. Något jag också ångrar är att jag inte gick på båda konserterna i Storängsbotten den 27/5-05. Jag talar såklart om Turné 19.
Dagen efter när jag sedan kom hem igen så föll jag ihop på govlet i mitt rum. Där låg jag sedan. Helt slut känslomässigt där det på insidan av hjärnan svallade stora vågor av alla dess känslor som finns. Kanske var det inte bara pga konserten jag börja böla. Det kan också ha haft med allt som hade hänt under den våren. Förmodligen en av de mest motgångsfulla åren i mitt liv.

2004 så träffade jag min första flickvän. Visst det var dömt att misslyckas redan från början. Men det är svårt att styra sina känslor. Efter sex måndaders turbulens så tog det sedan slut med dunder och brak kan jag lova. Det var också under denna perioden jag lärde känna min närmaste och bästa vän "Bravorion". Det värsta är nog ändå att en liten flicka kallad "Safari" hade försökt visa sina känslor för mig precis när jag träffade den turbulenta tjejen. Jag som trodde att hon var intresserad av en annan såg aldrig vad hon igentligen kände för mig. Något som jag ångrar djupt än idag för hon är ändå en av de finaste personerna som finns. Lite självdestruktiv kanske men hon kommer förhoppningsvis över det.
 Men det tog ändå slut sedan under hösten 04 (tack och lov). Ett jäkla liv utbröt på Rodengymnasiet och många människor kunde roa sig och den turbulenta flickan som stog och skrek åt mig i Samkorridoren där hon sa åt mig att skaffa egna vänner istället för att ta hennes (påpekar här att jag aldrig försökt ta någons vänner, jag kan väl inte hjälpa att dem tyckte om mig liksom?). Sedan träffade hon en rätt välpumpad men "funnylooking" spännis några veckor efter mig. Antagligen hade hon haft han pågång under en tid medans hon var med mig men jag orkade inte bry mig om det mer.
Ännu mer liv utbröt dock när Mr. "Funnylooking" spännis kom och anklagade mig för att ha behandlat henne som en hora eller något och att jag var en skitstövel! Ganska roligt faktiskt att han såg mig som en skitig gummistövel. Så började han och jag tjafsa... Varför besvarade jag han? Jag försvarade mi ryckte! Folk började titta snett på mig i korridoren. To m mina vänner visste inte vem dem skulle tro på. Men Bravorion stod på min sida redan från dag ett. Även Safari. Hursomhelst så gav jag upp tillslut och det fick bli som det blev. Har inte pratat med henne sedan dess. Bara bytt några enstaka ord.
Sedan kom en ännu större motgång i mitt liv. Jag utbildade mig till elektriker på gymnasiet, och under en fem-veckorsperiod så skulle vi ha praktik på en firma vi skulle fixa själva. Fick en praktikplats hos en elektriker vi känner där jag bor. Han påpekade att det inte var någon idé för mig att gå fem hela veckor då det bara skulle bli samma sak om och om igen eftersom att det var lågsäsong för elektrikerna. Så vi kom överens om två veckor.
Sedan när de två veckorna hade passerat försökte jag nå min slöa jävla lärare över telefon och i skolan. Inte ett svar och man kunde inte se han någonstans. Efter ytterligare två veckor hittade jag han sedan och sa hur det låg till.
Han kallade mig för missbrukare och skulle personligen sparka ut mig med huvudet före ur El.
Jag satt som förstummad med hakan i knäet... Kunde inte få ur mig ett ord efter vad han hade sagt. Detta ledde i sin tur sedan att jag ringde min syo och rektor och bad om att få sluta omgående inom den utbildningen. Jag ville aldrig bli elektriker efter det.
Något jag kan vara stolt över idag och gotta mig över iaf är att man kunde se vilket dåligt samvete han hade. Han bad nästan på sina bara knän att jag skulle återvända och fortsätta med utbildningen. Men så blev det inte.
Jag gick fortfarande kvar i klassen, men jag hade reducerat min utbildning och tagit bort allt elinriktat så jag bara hade baskurserna kvar. Gjorde i princip om mitt schema så det kunde liknas med samhällskunskap nästan. Det gick åt helvete iaf och jag blev 1300 poäng kort när jag tog studenten.
Jag gick alltså in i vägg efter vägg under mitt andra år på gymnasiet. Det som började så lyckat under första året blev pannkakssmet under det andra.
Men saker och ting började vända ändå när jag började i trean. Jag hade lyckats charma till mig Safari med blommor och det vanliga romantiska köret och vi hade blivit ett par. Vilket gjorde att allt började kännas ljusare. Alla mina vänner fanns kvar där och den turbulenda flickan var sen länge borta ur bekantskapskretsen. Trots att det var hennes vänner från början...

Tänk så det kan bli va?